Gestaltterapeut för enande i Syrien

Här delar Annalena Ståhl, vår pedagogiska ledare på terapeututbildningen, om sitt arbete för ett enande i Syrien.

Väldigt spännande och intressant hur man kan använda terapeuten för att skapa möjlighet för människor att mötas och börja göra svåra ämnen pratbara. Mycket mod i denna kvinna.

Murar stänger ute. Gränser öppnar för liv.

Att bygga murar för att hålla andra på avstånd stänger ofta ute självaste det levande livet också.

Att hitta sina sunda gränser och våga stå för sitt ja och sitt nej banar väg för ett levande liv.

Livsavgörande val

”Ofta vet man inte att alla dessa små val längs vägen leder till ett livsavgörande beslut. Som alla de val som ledde till att jag sitter här med dig nu. Jag har en helt annan medvetenhet nu och kan möta konflikter, utan att det blir en konflikt inom mig samtidigt också. Jag har fått energi till annat!”

/Citat från en klient

Tack!

Varmt tack till de modiga klienter jag mött under min utbildning i år. Det är en ynnest att gå vid din sida en liten bit på livets stig och sakta undanröja hinder för liv. Det går inte att klä i ord hur det känns. Det är stort!

Jag känner en varm tacksamhet till gestalt som helhet och att jag av en händelse råkade komma i kontakt med en gestaltterapeut för många år sen. För mig har det inneburit livsavgörande förändring och en väg framåt, när ingen väg fanns.

En innerlig bubblande tacksamhet känner jag för min utbildningsgrupp och vår pedagogiska ledare. Shit, vad vi är modiga allihopa! Och tänk vad vi alla blivit än mer av oss själva det här året. Wow!!! Det är en hisnande känsla.

Ja, Annalena Ståhl, du är en förebild och jag bär med mig ditt mod, dina värme, din energi och vibration. Ibland fattar jag inte att jag är med om detta, om dig och gruppen, på riktigt. Och. Det är på riktigt! Jag är med om detta på riktigt.

Jag känner en varm tacksamhet inför mig själv också, mitt mod att ständigt utmana mina rädsla och skam. Det är på riktigt att jag inte längre ”behöver bli till du”, utan jag älskar att bli till jag och att mejsla fram gestaltterapeuten i mig. Jag ser fram emot nästa läsår med de utmaningar jag bär med mig från utbildningen och handledningen.

Den omätbara människan av Rollo May

Inför nästa kursvecka läser vi bland annat den här fina lilla boken. Rollo May talar för en existentiell psykoterapi som utgår från ett förbehållslöst möte mellan verkliga och medkännande människor. Han skriver om att terapeuten behöver lyssna till och stödja varje persons eget sökande efter mening med sitt liv.

Som jag antyder med mitt förra inlägg – och texten av Nelson Mandela, vilken handlar om vår rädsla för att vi är mer kraftfulla än vi förstår – skriver May om att människan med ångest kan vara rädd för sina egna resurser och möjligheter och terapeutens uppgift att hjälpa människan att upptäcka sina möjligheter, acceptera sina begränsningar och bli mera sig själv. För mig personligen har just bland annat detta, att blir mer av mig själv, att våga visa mig som den jag är med en stadig inre trygghet, varit avgörande i terapin och i synnerhet i mitt liv.

Boken ger mig en aha-upplevelse kring hur jag tänkte medan jag fortfarande arbetade som lärare. May beskriver hur vi kan få fakta om en människa presenterade för oss, men först när vi möter den levande personen uppfattar vi något ”om den andra personens vara på en annan nivå än vår kännedom om vissa uppgifter om honom” Andra lärare kan berätta om en för mig okänd elev och när jag sen möter den eleven sker mötet på en annan nivå än min kännedom om vissa uppgifter om eleven. Jag minns när jag vid ett tillfälle skulle ta över en klass och jag satt på en överlämning av information från tidigare läraren. Jag tänkte ”i den här klassen går det en hel hop monster”, för barnen beskrevs utifrån det de visade utåt. När jag något senare stod framför klassen och mötte dem alla i levande livet andades jag ut med tanken ”Nämen?! Det här är ju helt vanliga barn!” Vissa elever hade bekymmer som det var bra för mig att känna till, informationen och fakta som gavs var bra för mig att få. Men att möta den levande eleven och lära känna varann, för att tillsammans skapa trygghet till en grund att lära på – det var det som levandegjorde och skapade autentiska möten.

Kanske var det just detta som gjorde att föräldrar kände sig trygga med mig? Att jag månade om mötet med eleven, letade efter den enskilde elevens intresse och nyfikenhet för att bygga inlärning utifrån. Att jag var intresserad av elevens tankar och inre drivkraft. Att jag alltid satte trygghet som första prioritet.

På youtube finns en hel del filmer med och om Rollo May. Här är en av dem där även vår tidigare stadsminister medverkar. Filmen har några år på nacken, men jag tycker den är fin ändå.